Sluta hoppa omkring i pinka napaskjortor?

Helt berusad av den fart medborgare skriver på det könsneutrala lagförslaget frågar jag mig trots allt: vem skriver inte på? I nuläget ser det ut som om grå massa betyder homovänlighet.

Jag behöver bara gå några dagar bakåt i mitt liv för att möta hat och homofobi, eller bara bläddra på nätet. Bland homofobiska kommentarer på Hufvudstadsbladets nätsida hittar jag följande:

"Jag har ingenting emot homosexuella och hoppas de skall få sina rättigheter. Men kan ni vara snälla och sluta hoppa omkring i pinka napaskjortor i tv-rutan och på gatorna. För man behöver inte vara så förbannat olika! Man kan börja med att förbjuda Teuvo Loman och dylika från att vara i tv....Det handlar inte om mänskliga rättigheter..."

Bakom dyliga texter tror inte att det nödvändigtvis måste finnas ideoligi som rasism eller nazism, år av ensidiga bibelstudier eller ens okunskap. Irritation över att någon anna tar plats, över att någon vågar synas och höras, att någon vågar "tro att den är något" kan flytta berg. Många följer normen slaviskt. De som bryter mot den ses som ett hot. Vi förväntas vara som alla andra och mest känslor väcker de som inte ens vill vara som alla andra. Med frågor som "varför får den där vara annorlunda om vi andra inte är det?" kan våld mot normbrytare bli mer accepterat eller i värsta fall klassas tillåtet i omedvetna miljöer. I skolor kan mobbade elever  delas i två läger, de som är och vill vara som alla andra (men trots allt blir offer) och de som med sitt uppförande medvetet bryter mot normerna. Till och med lärare kan dras med i normtänket. Om eleven "inte fattar" att elever inte anses få komma till skolan i glitterperuk får hen "skylla sig själv."

En glitterperuk kan vara "grå vardag", en självklarhet, en del av att vara sig själv och lika mycket rutin som jeans och grå t-tröja för en annan. Synligheten finns alltid i betraktarens ögon!

Ofta behöver vi inte ens göra så mycket för att synas. Det kan räcka med en puss eller ett mascarastreck. Irritationen, den konstiga känsla av att "nåt är fel", eller attityder som "så ska det vara för så har det alltid varit" måste brytas ner. Den lilla känslan kan växa sig så stor att den kommer till uttryck som våld eller trakasserier.

Stränga gränser och normer kan ge upplevelse av att det finns tydligt rätt och fel, svart och vitt och vi och dom. Regler ger svaga personer trygghet. För att mötas kan inte heller jag som regnbågsaktiv peka på "de där homofoberna" och skrika usch. Vi bär alla på föreställningar om vad som är konstigt eller olämpligt. Själv kan jag reagera emotionellt på att en 90-åring gifter sig med en 18-åring. Jag kan undra hur det gick så, hur är det möjligt och undra om det är rätt. Bara för att jag har en känsla kan jag inte tycka att det behövs en lag som t.ex. förbjuder ålderssklillnader i relationer. Kärlek är alltid kärlek!

I dagens Finland finns det en lag som bestämmer att två personer av samma kön inte får gifta sig. Den bottnar (tror jag) också i känsla - känsla av att nåt är "fel", dvs. inte följer normen. Ingen lag kan förbjuda rosa napaskjortor, en vis sorts smink eller fysiska aktiviteter som hopp eller vift med händerna. Bara för att någon blir irriterad av andras frihet kan vi inte acceptera ilska. Det går inte att med lag bestämma beteende, kärlek och styra individers frihet att vara sig själva. Homofoben skall inte stirra blint på napaskjortan utan se sig i spegeln!

Lagförslaget för en könsneutral äktenskapslag hittas här.

20.03.2013 kl. 11:01

Omskriven Marry Me

Det bloggas och kommenteras just nu så mycket om ding dong Marry Me att jag, gamla gardets feminist, inte hänger med längre. Jag skrider till verket. Hur kunde valda delar skrivas om så att den inte skulle vara lika gammaldags?

Marry Me (omskriven)

Baby, I dont wanna be a sinner, like skipping dinner to be thinner
No, where is my hamburger?

I'm so gay and you come to fast(er)
Oh baby, come on, I like sex as much as youuuuuuu

So marry me, I'll be your dragqueen
I respect you endlessly
I do it for you, for us, for the whole society

I'll reinvent this heterogame, I'll give you my last name
I'll never put weddingpics on facebook
I do it for you, for us, for the whole acquaintance

Oh oh, oh oh oh, I lend you my thong
Oh oh, oh oh oh, jag kan också använda hammare och tång

osv.
30.01.2013 kl. 10:03

Mammas köttbullar vinner inga priser

Före jul åt jag middag i restaurangen Farang i Helsingfors. Maten var god, konceptet stressigt. I tidningen Anna (13.12.2012) läser jag att de 50 bästa restaurangerna valts. På tredje plats finns Farang. I samma kolumn undrar skribenten Pekka Seppänen varför så få av listans restauranger har kvinnlig köksmästare. Ingen av de valda för den delen helt etnisk, japansk, rysk, kinesisk, vegetarisk eller bjuder bara husmanskost. Är detta rasism eller sexism? Ingenstans hittar jag presentation av panelen "Suomen ravintola-alan ammattilaiset" (yrkesarbetare inom Finska restaurangbranschen). Är det köksmästarna som prisar sig själva?

För att prisas som restaurang lönar det sig att vara nyöppnad, bjuda små portioner och ha vithyad finskfödd snopp i köket. Små kretsar skyddar varandra. Vad mäter dylika tävlingar egentligen? Då jag på sajten eat.fi kollar vilka restauranger i Helsingfors centrum hamnar högst på listan på basen av kundernas poängsättning hittar jag följande:

1. Franska plättar: La Creperie Tram Café
2. Luomu mat: Restaurant Ask
3. Blandis och rento: Ravintola Kolo
4. Sandwichs och sallader: Café Balzac
5. Asiatiskt (Malesiskt, Chinesiskt och Indonesiskt): Ravintola Serai

Inte fine dining direkt men tydligen nöjda kunder. Ingen av de som fått högsta poäng av kunder på nätet finns med på listan över Finlands 50 bästa restauranger. Hmm. Som illustration har jag samlat hurrande män inom matbranschen, och några kvinnliga.

Farang
Ravintola Olo får jätteägg

Paras nuori kokki, vinnaren har rött band

Jyrki Sukula och kött
Europas bästa kustkök
Mannen som tillredde Prins Daniels lunch

Lapin Paras poserar som Jamie Oliver
Michael Björklund i sin ungdom

Ravintola Matala ligger inte lågt i listan
Paras olut 2012
Makujen Suomi

Ravintola Mami följer Välimäkis skäggklippningstrend

Skärgårdens bästa krog
Suomen olutmestari 2012

Top Chef
Vuoden kokki 2011
Vuoden hovimestari
Vuoden barista 2012 (vann samma pris 2010)

Chez Dominique med jätteägget (fungerar ocks som roskis för kölappar?)

Och kvinnorna...


Finlands bästa skolkök, Korpilahden koulu
Pro gala, hedersomnämnande, Arja Myllykangas Vaasan ammattiopisto

Sara la Fountain, Gourmand World Cookbook Award, Best First Cookbook -category

Rossos hedersomnämnande för bäst planerade portion, Tekla Tulonen 5 år
Suomen olutmestari 2013
Sikke Sumari, finlaist i Tanssi Tähtien Kanssa (vann ej)

Saarioinens kampanj vann reklampriset AdProfit 2005
29.12.2012 kl. 23:20

Skyll inte på julen

Julen anses onödig, hemsk, stressig och kommersiell, men vad vore en vinter utan jul? Evigt mörker. En dvala utan färgen röd.

Därför behöver julen ett försvarstal. Det bästa med julen är:

1. Presenterna
Utan dem skulle inget lärt sig känna pirret, magin osv. Försök säga åt en 7-åring att det är gemenskapen som är pointen. Miljöskadligt? Ja. Därför gäller det att vara kreativ. Vuxna kan vara utan och paketeringspapper som räcker fem varv runt jorden behövs ej.

2. Maten
Och då menar jag inte en gigantisk skinka utan allt mys som hör till. Snygg dukning, glögg i mommokaffekoppar, enkelt, misslyckad knäck som måste slickas direkt ur pappret och mat som aldrig är bättre på restaurang.

3. Gravlax
Behöver definitivt en egen punkt. Slipprig och våt som en fuktig hundtunga, en gnutta sommar mitt i kaneldoften. Min Lady Gaga -klänning skulle vara sydd av gravlax med en enorm dillkvast som hatt.

4. Musiken
Jag hänger inte med i varken nya stjärnor eller nya tekniska sätt att lyssna. Då piratebay blockades blev det tyst. Som tur finns det julmusik, då duger allt gammalt: Mariah Carey, Wham och Tommy Körberg, evigt aktuella. Ibland önskar jag att inget nytt mera producerades, att vi bara hade årstider gällande musiken. Varje sommar skulle det bara spelas Ledin och Loreen. På hösten Portishead och Loreena McKennitt. På vintern julmusik och på våren powerlåtar av Brittan och Lady Gaga.

5. Julkort
Själva ideen med att skicka kort åt folk man aldrig lyckas träffa eller att få dåligt samvete av att få kort av de man glömt är inte så kul. Men de hemlagade... jag dör. Plötsligt kan moster farmor som jag trodde att aldrig haft en limpistol i sin hand överraska med små virkningar av sönderklippta kaffepaket. Underverk. Det borde vara obligatoriskt att pyssla själv. På måfå plockade tarror från Tiimari i en ring runt "God Jul" eller limduttar där det är meningen att det skall finnas glitter men bara en glitterprick sitter kvar. Väldigt Gardellskt.

6. Julpynt
På tal om Jonas Gardell. I hans senaste produktion förklarar karaktären Paul att han inte riktigt hänger med i den religiösa julen men då det gäller att dränka hela sitt hem med glitter och pynt - då är jag med!

7. Överbokade tåg
Då 2/3 av hela Helsingfors befolkning plötsligt packar iväg ut till byar och periferi blir vi påminda om urbaniseringens korta historia.

8. Granbollar
Då en arkeolog om några tusen år gräver upp våra kvarlevor kommer de att förstå allt utom granbollarna. En boll som går sönder om den slägs i golvet.

9. Att skriva "God Jul" för hand
Bokstäverna G och J med skrivsstil, så sköna och vilda, kan dras ut oändligt långa och svävande eller snirklas ihop i sträng krullighet.

10. Hur lätt det är att fira utan religion
Jag minns någon präst som någon gång kritiserade alla som kommer till kyrkan på julen men aldrig annars. Sedan dess (80-tal) har ingen mera klagat.

God Jul, speciellt till de som inte hinner julstäda!
19.12.2012 kl. 22:57

Utan marginaler blir det inget innehåll

Jag vill hylla marginalerna, det ofärdiga, det oanvända, tankarna som blev på hälft och platserna i staden som inte utnyttjats till fullo.

Mitt i stan finns en meningslös plätt.

Roddet, platser utan reklamer, parkbänkar eller parkeringsplatser borde skyddas av Museiverket eller annan respektingivande myndighet. Allt behöver inte vara färdigt! Det måste få finnas tomhet med plats för spontana och tillfälliga infall.

Här listar jag några exempel på dylika oaser i Helsingfors:


Alphyddan: Vad är detta? En sandlåda, en bit oasfalterad trottoar eller en mycket liten trädlös park? Ingen trottoar leder fram och med inget övergångsställe kommer vi dit.


Medborgartorget: Då Kiasma öppnade fanns det vatten här. Den strandade plåtvalen dreglade dygnet runt. Idag är "dammen" fylld med grus och fimpar. Roskis specialutrustad med askfat hjälpte inte.


Alexandersteatern: Titta en så underbar terass! Ljus men sval, i vindskydd. Aldrig använd och alltid tom.

Systerdalen: Ett Sagan om Ringen -berg i mitt i Berghäll! Berg skall få vara bara berg.


Tölöviken: Minns ni metallstaketen, de rundade sofforna och färgskalan i vitt och elektriskt blå-violett? Av 80-talsdrömmen finns bara grunden kvar.


Tölöviken: I bakgrunden bygger Lemminkäinen nya lyxhus med utsikt över Finlandiahuset, i förgrunden en mer jordnära bosättning. Skräpigt? De trodde att de skulle återvända.

Ateneum: En scen, en minnesplats utan minnesmärke, en dansbana..? Jag klarar inte detta iq-test.

Busholmen: En brygga. Med elskåp.


Invid Agricolakyrkan: Takterass i Eira.
23.11.2012 kl. 23:34

Det bästa jag gjort som mamma vara att sätta min baby på dagis

Hah, jag är nominerad till "årets samhällsblogg". Det ger eld i baken så jag passar på att skriva ut ett inlägg jag pantat på i flera månader. Men nu till saken.

Förr grälade mammor (och konservativa medelålders herrar) om amning. Idag är det dagisstarten som gäller. Det lär vara "nazism" att sätta en 0-1 åring på dagis. Den (mamma) som "lämnar bort" sitt barn är hjärtlös, sjuk eller bara hemsk. Trots dessa skulbeläggningar beslöt vi tidigt att boka dagisplats. Hemmet var upp och ner och vardagen kändes ohållbar. Vi hade båda deltidsjobb så livet bestod av tre delar: jobba, sova och vakta baby. Det låter normalt men jag erkänner att jag behöver mer. Allt blev halvfärdigt och att vakta baby betydde att jag låg halvsovande på golvet som en överkörd katt medan babyn cirklade runt mig kraxande som en hungrig kråka. Ingen ork eller inspiration. Jag googlade orden "adoptoi oma lapsi" men fick inga träffar. Tur det! tycker jag nu. Ibland gick vi på mammaträffar (jo det var alltid bara mammor) men det var bara stressigt. Varje gång nya barn och nya mammor. Inget snack, bara pareranade, aktsamhet och be til Gud att inte den egna babyn får en skrikattack.

Nej jag led inte av babyblues. Nej, det gjorde inte min sambo heller. Vi bara inte orkade sköta baby ensamt med Liv och tv-shop som bästa vän. Vi hade inga rutiner, inget funkade, babyn åt inte och sovande var ett skämt. Då vi fick dagisplats föll bitarna på plats.

Det var omtumlande att också kära vänner och personer jag ser upp till visade sig ha starka åsikter mot att sätta 0-åringar på dagis. Här några av de motargument jag fått höra:

1. "Ska man ha barn ska man orka vara med dem också!"

Sant. Det skall finnas utrymme, tid och kärlek. Men varför gäller regeln bara barnets första två år, och bara mamman? Den tid jag var hemmamamma/deltids-hemmamamma kan jag inte påstå att var tid och kärlek. Det var tid som aldrig tog slut. Det var desperata försök att vifta bort babyn. En inkräktare! Visst tror jag att det kan gå att med fantasi, rutiner och skicklighet fylla sin hemmamammadag med kärlek och stoj. Vi orkade inte ens försöka.

2. "Dagispersonal kan inte se vad en baby behöver"

Det kan inte vi heller. Sällan vet vi varför hon gråter. Det är "bara" att pröva sig fram. Efter lite observationer på Iris dagis konstaterade jag att dagispersonalen inte ens försöker se barnens behov - för de anpassar behoven enligt klockan! Varje dag samma rutin och samma mattider. Rutin, det är vägen in i babyns hjärta.

3. "Barn under 2 år gråter hela dagarna tills mamma kommer"

Okej, VAR finns dessa horror-daghem? Vårt barn gråter då hon är trött, hungrig eller osäker, inte för att något heligt moderskapsband brutits. Är hon pigg, nöjd och trygg är omgivningen ett spännande äventyr att urforska.

4. "Småbarn behöver inte träffa andra barn, de kan inte leka socialt ännu"

Kanske inte, men är det för det skadligt? Är det bättre att sitta och glo på mamma i en tyst och isolerad lägenhet?

5. "Det är hemskt!"

Betyder egentligen "Du är hemsk" (?). Vi kan lätt påstås tänka mer på månadslönen, sköna utdragna luncher, firmafester eller ny bil än på barnen. Medan barn är på dagis ska mamma minsann inte njuta. Förstås kan de som kämpat hemma i kaoset fem år tycka det är orättvist att andra bokar dagisplats efter bara tio månader, men jag vägrar ducka under andras ev. avundsjuka. Jag vägrar också anta att alla dagisar är hemska. Vi kan inte gömma oss hemma bara för att t.ex. staten vill dra ner. Då måste vi i ut och demonstrera, skriva insändare eller vid mindre trubbel snacka med personalen.

6. "Barn som inte kan gå blir i fötterna på de äldre"

Äsch, nu har jag förklarat vårt beslut tillräckligt länge. Jag vill bara säga att ni inte skall döma alla som sätter småttingar på dagis som hjärtlösa monster. Ibland är det "barnets bästa" att vara på dagis. Dagis måste inte betyda att föräldrarna vill fly. Det kan i stället betyda att föräldrarna vill skapa en vardag som funkar. Glada föräldrar, glada barn.
06.11.2012 kl. 22:55

Att lyxa till med fulhet

Regnbågshelgen öppnades med temakvällen "Ful/fin -vem bestämmer?" 4.10.2012 på Kulmakahvila i Berghäll. Sminkör Mikaela Jokinen och konstnär Fredrika Biström hjälpte deltagare att hitta sitt fulaste jag. Efter sminket behandlades temat med diskussion ledd av Ted Urho. I panelen Anne Hietanen, känd från radio och TV, Kim Gustafsson, skådespelare, Sara Eriksson, Astras chefred. och "Helmut Schweinstein" aka Marco Melander, fotograf för studio O. Haapala.

Diskussionen behandlade skönhetens förhållande till makt, ungdomsdyrkan och debattörernas egna erfarenheter av skönhet/fulhet. En gemensam nämnare vara att idealet borde breddas och mångfalden bejakas. Tv-profilen Anne menade att hon ser det som något positivt att hon i tv inte ser ut som en pinnsmal fotomodell och Sara önskade att alla kunde få se precis ut som de vill. Kim undrade varför Teaterhögskolan aldrig tar in elever som väger över hundra kilo och Marco lovade att deras studio ytterst sällan retouscherar sina kunder.

Att världen inte är så bejakande och frisinnad som stämningen igår det vet vi alla. Vad skall vi göra? Måste vi ta tillbaka fulheten på samma sätt som homosexuella tog tillbaka orden "homo", ett tidigare skällsord? Fulhet är det nya beviset på intellekt och intelligens?

I panelen kom det också upp tankar kring varför det inte går att vara ful, fast man vill det. En i publiken undrade också varför runda personer alltid måste vara "glada och goa". Även mulliga kan vara arga. Sara sade att om hon pratar om fulhet blir hon genast tillrättavisad: "nejdå du är snygg".

Under diskussionens gång började jag skämmas. I min hjärna bär jag en skala och på 0,002 sek. kan jag placera en person mellan drop-dead-snygg och hoppa-i-floden-ful. Jag kan även bli förolämpad av fulhet, eller snarare av ovårdat utseende. Varma sommardagar blir jag irriterad på män med enorma ölmagar som går omkring och visar den. Jag hatar också kamouflagemönster, panterfläckar, kepsar med platt brette och tjocka guldkedjor. Jag skulle gärna lova att utseende aldrig påverkar mig eller att jag aldrig tittar på någon "på det sättet". Men ack, jag är inte redo. Mina tankar kan vara så fula.

Ur publiken kom också en kommentar om när och åt vem vi får säga vad vi tycker. Till exempel borde vi låta bli att kommentera barns utseende, både positivt och negativ. Kanske kärnan sitter där? Vi kommer alltid att ha åsikter om mode, smak, smink och stil, men vi borde alltid hålla det för oss själva. Regeln måste gälla både uppflyftande och nedtryckande kommentarer. Inget mer "snygg klänning" eller "snygg frisyr". 

Hur som helst var det underbart att behandla fulhet, konkret. Befriande och spännande. Känslan av att få tala om fulhet var också stark. "Oj nej det blev för snyggt!". Jag märkte också hur lätt och instinktivt mina val gled mot estetik. Scarfknuten måste ju sitta till höger. Nej stopp! Det är för snyggt. Hela tiden var jag tvungen att påminna mig själv om att detta har ett annat mål. Tänk så mycket tid och energi vi i vardagen, varje dag, slösar på att inte stiga över gränsen. Att vara ful är terapi!

FÖRE OCH EFTER -bilderna från fulhets "total makeover"


Anne "too much, hollywoodfru"


Armi "nyckelpigsfärger som trots allt inte accepteras i Sfp annons"


Larrie, "inte tvättat håret på fem veckor"


Sara "solbränna i magenta och hårspray från Tarjoustalo"


Kim "kontorsrotta som supit hela natten (och fått herpes)"


Johan "då drag går fel"

Stort tack till alla som var med!
:D
05.10.2012 kl. 16:01

Att samla på ogjorda samlag

Min mormorsmor samlade på karamellpapper och tändsticksaskar. Min farfar samlade på romerska mynt, frimärken och kaffeserviser. Jag har under mina år hunnit samla på gummihundar, brevpapper och miniatyrparfymflaskor.

Problemet med mina samlingar har alltid varit att utbudet aldrig tagit slut. Hobbyn har varit som att samla vackra stenar på en jättestor strand. Hur skall man välja?

Den typiska samlaren dränker sina barn, sin partner och sina sorger i ändlösa hyllmetrar med äggkoppar och ölburkar. I trädgården finns inga blommor och bilen har inte servats på tio år. Men posten hämtar fler paket. Hur skall jag samla utan att hamna där?

Kondomen räddar liv och den räddar mitt samlande. Den lilla löjliga greijen låter oss välja. Som bonus är gummit det enda preventinmedel för män. Egentligen kunde alla hysteriska hormonpreparat och vassa små metallgrejer som skall tryckas upp i mjuka hallongrottor slopas - om inte machokulturen fanns. 

Alla kondomer med kändisar på duger, men speciellt "maktens män" vill jag ha. Jag vill se patriarkatets toppar på intimitetens fummelobjekt.

Det är intressant hur kondomer marknadsförs: som en porrgrej, som en seriös medicinsk nödvändighet, som en kvinnlig empowering accessoar eller som en skojfrisk bellmanvits. Ibland, mycket sällan eller egentligen nästan aldrig marknadsförs de med hjälp av en kändis. Det är konstigt. Kondomen är en hjälte större än Dalai Lama och Moder Teresa tillsammans men ingen vill pryda dess paket... Förutom Madonna, Gene Simmons, Påven, Obama och Prins William med sin Kate. Eller vill och vill. Knappast frågade tillverkaren lov av Benedictus.

Njutningen av att smeka min konfektask fylld med kondomkap, plocka ut dem och titta, och högtidligt rada in dem igen är nästan lika stor som att ha säker sex.

19.08.2012 kl. 22:48

Babyn och "farliga farbrorn"

När jag nu är igång på ämnet småttingar och genus tar jag upp ett "genus generationsproblem", eller vad man nu skall kalla det.

Många äldre män tog inte hand om sina egna barn då de var riktigt små. I deras ungdom var det kvinnans uppgift. Denna babyovanan leder till besvärliga situationer. Vår dotter kan bli skitskraj då en gubbe plötsligt vill gullas. Farbrorn vet inte hur man närmar sig en baby. Plötsligt mitt i en lek "attackerar" han babyn utan förvarning. Han förstår inte att han först måste le, snacka med mjuk röst före babyn flyger upp i famnen. Lillen brister ut i gråt. "Hon är rädd för män" kan jag få höra. Vilket inte stämmer. Hon trivs bra i många andra manliga famnar. Det är ovanan som avgör.

Trots sin klumpighet vill så klart många äldre män ha en relation till babysar eller sina barnbarn. De ser ju andra män eller sina egna söner i moderna papparoller, som närvarande män, och vill då också själv "vara med". Hur skall vi mötas där? Hur kan vi finkänsligt förklara åt äldre män (eller andra personer med liknande sätt) att de med sitt beteende skrämmer babyn? Det går inte att lära en gammal hund sitta men det är trist om seniorer blir skrämmande skuggor i ett småbarns värld.
26.07.2012 kl. 13:26

YLE och "världens bästa pojke"

En sömnig sommardag roade jag mig med att bokföra könsfördelningen i Yle:s barnprogram på TV och på Arenan. Resultatet var inte roande. I 38 av programmen var huvudrollsinnehavaren manlig och i bara 7 kvinnlig. I nio var huvudrollens könstillhörigheten för mig oklar/oväsentlig eller jämnt fördelad mellan flera figurer.

Varför fokusera fem gånger oftare på killar än på tjejer? Knappast är fem gånger fler av Yle:s minderåriga tittare killar. Vill Yle inte tala till flickpublik eller vill alla barn bara se killar, går det kanske inte att producera spännande program om flickor? Antagligen är förklaringen enklare och tristare än så. Det som saknas måste vara medvetenhet - en modern statlig mediejätte ska inte stå för ett så genusklumpigt utbud jag hittat.

Sanningen i siffror...



Varje gång var det inte helt lätt att lista ut frontfigurens kön. Till exempel i ”Pertti & Purtti Show” trodde jag länge att den ena grisen var tjej, tills en trådsmal kattfigur med pipig röst steg fram. Normen föll på plats. Plufsiga grisar presenterade ”manlighet” och kattig kråmighet ”kvinnlig”. I väldigt få program var killen ensam. Han var omringad av kompisar, assistenter och hjälpredor. I ”Anton Siilinen ratkaise” fanns en tjej med i mysterielösandet – hur tacksam ska man vara över att få spela biroller?

I tre av de sju programmen med kvinnlig huvudroll var frontfiguren en (inte animerad) vuxen kvinna: som pysselledare eller sagoberättare (mammaroll?). I de animerade programmen ”Lilla Prinsessa” och ”Hertan maailma” presenterades tjejerna som ensamma men starka. Den lilla prinsessan lekte allena i det stora slottet och Hertta skapade fantasivärldar. Varför får inte tjejer ha ”gäng” eller vara ledare?

I allmänhet såg jag barnprogrammen som mycket pedagogiska. Rättvisa och ärlighet vann. Det var viktigt att säga förlåt och visa att väldigt olika personligheter kan vara goda vänner. Men att lära sig att också flickor kan lösa mysterier eller vara hjältar verkade inte viktigt.

Det talas mycket om goda förebilder för barn och unga. I barnprogrammen är det tydligt vem som gör rätt och vem som gör fel, men då könsmaktsordningen trots det är så stark har jag svårt att ta moralen på allvar. I slutet på skogsäventyret stiger robusta oxen ”Tatonka” fram och som en barsk Soini reder upp vargarnas bråk. I ”Carsten och Gitten” samspelar pojken och flickan fint på sina gitarrer. De sjunger att Carsten är världens bästa pojke men att Gitten är en ”sådan gullig man vill pussa.”

Under dagens ”undersökning” stötte jag varken på Pippi eller Madicken. Att de existerar visar trots allt att det går att göra populära program med tjejer i huvudrollen. Klassiska manliga kändisar som Mumin, Pingu och Postman Pat fanns med, och visst är det svårt att bli arg på Mumin.

Inte måste vi slakta Mumin och rycka handväskan av muminmamman, men hur skall vi då lära kvinnor ta plats, ta betalt och män att förtjäna sin uppmärksamhet om de lär sig könsstereotyperna redan i sandlådan?

Så animatörer och sagoberättare, nästa gång ni planerar barnprogram skriv inte om Kalles bortsprunga kanin utan skriv om hur Anna hjälper Kalle, Kurt och gåsen Hjalmar att hitta en skatt! Det kan inte vara så svårt!!!
18.07.2012 kl. 23:47

Hur stor är vi?

Senaste månaderna har jag gått av och an i Helsingfors, med barnvagn. Gata upp och gata ner. Att gå ut till Drumsö är numera en kort promenad. Är mitt Helsingfors faktiskt så litet? För att få persektiv gjorde jag några test nedan.

Mer roliga test hittar du här: http://howbigreally.com/
Bli förvånad t.ex. av hur små TwinTowers egentligen var och hur långt skulle Kinamuren sträcka sig om den började i Madrid?

Inte så roliga test hittar du här: http://nuclearsecrecy.com/nukemap/
Här kan du testa hur stor effekt de största testade bomberna skulle ha på valfri plats. Skrämmande.

New York

Galapagos


Rom (Vatikanen är ungefär lika stort som Högholmen!)


Kapstaden


Tokyo
07.07.2012 kl. 23:30

Ta in en bit av staden...

Enligt dagens inredningsideal skall vi ha naturen mitt i vardagsrummet. Vi skall bada i naturljus. De stora glasfönstren gör att det känns som att vara ute, fast vi är inne.

Men i staden finns inte så mycket natur att ta in så jag tog in bitar av staden i stället.


En bit av Busholmen.


En egen gräsplätt att sköta om.


En bit asfalt känner sig som hemma bland grillkol och byggnadsmaterial.
24.06.2012 kl. 13:27

Grilltips för de som inte äter kött


Mycket godare än nån desperat sojakorv!
Men lämpar sig tyvärr inte för de som undviker gelatin.
19.06.2012 kl. 15:00

Diagnos: Facebook-Frustration

Nej nu måste jag skriva om Facebook. Till min stora förvåning har jag tappat greppet. Det beror inte på mina vänner, dem gillar jag fortfarande. Inte heller skräckskenarion om läckande privatliv övertygar.

Problemet är att i Facebook förvandlas goda vänner till småirriterande karaktärer. Jag har t.ex. bröllopsdåren, smarthetsskrytaren och egofilosofen i min feed. Familjemonstret regisserar en saga. Det börjar med förlovning, sedan bröllop, barn, husprojekt och kärleksförklaringar till sin "gubbe". Smarthetsskrytaren tävlar i annan klass: länkar till de djupaste artiklarna och länkar till sina egna innovativa projekt. Båda kommenterar ivrigt men bröllopsdåren med meningslösa artigheter och smarthetsövertygaren skjuter hela tiden ner andras fumliga försök att vara klok. Egofilosofens kommunikation är mer entydig: tvetydiga insideskämt tio gånger i dagen men personen kommenterar aldrig någon annan.

Jag undrar, kan den perfekta familjen vara så perfekt, läser alla medvetna genin faktiskt alla texter de länkar till (det gör inte jag) och hur kan egoisten ha 768 vänner som kommenterar deras "Calm sun, sam sam crying" varje gång?

Dessa tre exempel kan i verkligheten vara sympatiska och intressanta personer men på Facebook blir deras skrytiga show så påträngande att jag måste trycka "hide".

Facebook vill koppla ihop oss gränslöst. Det betyder skvaller, skryt, mobbning och reklam. Ett problem är mängden vänner: När de blir för många kör man fast. Det droppar in så många opersonliga inbjudningar att de få intressanta (dvs. till hemmafester) passerar obemärkt. Jag vill ju ha alla mina vänner men jag har inte, och kommer aldrig att få exakt samma hobbies.

Det är också jobbigt då Facebook vill vara alla och allt. Chat, mail, shops, klubbar, spel, videon, politisk kamp, foton, humor, intimitet och offentlighet. Kaos. Jag har inte mera någon aning om vilka av vännerna jag placerat i grupper, vilka personer och grupper som ser vad och jag hittar inte fram till inställningar för att ändra. Talar jag med en vägg fast jag tror att hela världen lyssnar?

Till slut undrar jag, som säkert många andra, vad är det stora nya efter Facebook? Jag hoppas det blir vänböcker med häst på och fungerande kollektivt boende. Ibland drömmer jag om att få bo i ett hus med alla mina fb-vänner. Vi skulle ses lämpligt ofta, face-to-face som en självklar del av vardagen. Alla skulle ha sin arbetsplats i samma hus så ingen behövde pendla.

I detta Facebook-block kunde jag sedan konfrontera egofilosofen och fråga om personen verkligen grät idag då solen tittade fram, eller betydde statusen något helt annat? 
11.06.2012 kl. 23:28

Buren är det nya jesustejpet


Staket med budskap. Flygande dammsugare som bonus.


Kon i bur.


Konstverk i bur.


Träd i bur (försöker rymma).


Träd som nästan fick vara med.


Söndrig arkitektur i bur.


Underlig grop i bur.


Vacker bur i vackert ljus.


Något blev på hälft.


Döda djur i bur.


Liten vit fläck i bur.


En skyddande bur som förstördes.


Trådrullar i bur.


Hinder som inte hindrar.


Levande djur i bur.


Mur i bur.


Kvinnor i bur.


Mojäng som vill in i bur.


Skön konst och hål.
15.05.2012 kl. 20:48

Jag är mångsidig kulturarbetare.

Senaste kommentarer

19.07, 17:59Har buu-stämpeln snopp? av frihetenärhär
22.05, 07:01Har buu-stämpeln snopp? av
03.12, 17:47Har buu-stämpeln snopp? av